Robin Hood

Det har gjorts många filmer om Robin Hood, vissa bra, vissa dåliga. Det som de flesta har gemensamt är dock en ganska likartad bild av vem Robin Hood var och hur personerna i hans närhet var. Marion var god, Tuck var berusad och sheriffen var ond, så har det alltid varit och så kommer det alltid att vara, tänker nog många. För mig lät det därför intressant när det ryktades om att Ridley Scott skulle ta sig an legenden och att han skulle ha en liten annan approach till Robin och historien. Det lät heller inte sämre av att Russell Crowe skulle axla rollen som Robin. De två hade ju tidigare samarbetat i en av tidernas stora moderna filmmästerverk, Gladiator.
Det är inte lätt att upprepa en succé, men Ridley Scott hade visat att det var möjligt med en lång rad av riktigt bra filmer i bagaget, så förväntningarna var med rätta satt högt.

Det är lika bra att få det sagt. Robin Hood är inte en usel film, men den är heller inte speciellt bra. Den är sannerligen inget nytt mästerverk. Det är väldigt lätt att dra paralleller till Gladiator och gör man det, så är är Robin Hood en underlägsen produktion på alla sätt. Den kommer aldrig i närheten av samma storslagenhet. Detaljrikedomen, de intressanta karaktärerna, den realistiska atmosfären och den gripande historian saknas helt enkelt. Därutöver tillkommer ett fundamentalt problem med filmens upplägg. Filmen inleds visserligen med en tempofylld stridsscen, som dock snabbt är över, men därefter tycks filmen gå på halvfart alldeles för länge, inte förrän alldeles på slutet börjar det hända saker igen. För ett drama hade det varit helt i sin ordning, men för en film av denna typ förväntar sig folk mer action än så här.
Även om tempot är ett av de stora problemen med filmen, så slutar det inte där. Russell Crowe känns malplacerade i rollen som Robin och hans porträtt av honom är långt ifrån det vi är vana att se. Det kunde ha varit intressant, men nu går Crowe omkring mest hela filmen med samma känslolösa och buttra uppsyn, det är som om han blivit lobotomerad eller något. Han verkar trött, sur och gammal genom hela filmen och det hindrar effektivt publiken från att emotionellt fästa sig vid honom. Man blir allt mer less på honom ju längre filmen lider, man börjar faktiskt att längta efter att få se scener med Robins "övertokiga" kamrater, eller ja kanske till och med fina vyer av det engelska landskapet istället.
Robins kamrater ja, de är ett kapitel för sig. Deras uppgift verkar vara att stå för filmens Comic relief, vilket överdrivs och får filmen att kännas oseriös och som en publikfriare, vilket leder till en slags personlighetsklyvning av filmen, som om den försöker vara alla till lags. Dessutom får de goda kamraterna alldeles för lite tid på sig för karaktärsutveckling, de hade med fördel kunnat tilldelas en 15-20 minuter till av filmen.
Klippningen av filmen är ett annat problem. Det finns logiska luckor som säkerligen tillkommit genom att man klippt bort scener som överbryggat frågetecknen, det är förvånansvärt uppenbart för en produktion av denna dignitet.
Robin Hood håller trots allt detta en någorlunda värdig nivå fram till slutet. Sällan har en enskild händelse fått mig att kapa bort nära ett par poäng från en film, men utan att säga för mycket så får Marion en ny roll i slutet av filmen som slår in den sista spiken i kistan och placerar Robin Hood farligt nära en b-filmsstämpel. Slutstriden är också något av ett anti-klimax. Det är aldrig spännande. Det är förövrigt ett ganska gott omdöme för hela filmen.
Det finns dock några ljusglimtar. Max von Sydow dominerar varje scen han i med i och man glömmer nästan bort att Russell Crowe och Cate Blanchett ens är med i filmen när man beundrar hans fina skådespeleri. Scenerna från den engelska landsbygden är också mycket fina och en framtida blu-rayrelease kan bli mycket sevärd bara därför.

Med alla dessa brister så tar sig Robin Hood tyvärr inte upp på mer än (5/10), precis på godkänt alltså. Knappt.

Kampsportsfilm

Under tidiga nittiotalet tyckte jag att kampsportsfilmer var det coolaste som fanns. Med åren så tappade jag lite av intresset för dem, men mitt intresse för kampsport är fortfarande stort och jag uppskattar därför en sådan rulle då och då, men då måste den vara välgjord. Genren är ju inte alls lika stor nu som den var under min uppväxttid, men det görs fortfarande en och annan film. Nedan listar jag fyra bra moderna kampsportsfilmer som jag sett de senaste åren. Jag är ingen stor fan av wire-tekniken, så det här är filmer utan sånt trams =)

Blood and bone

Fighting

Never back down

Redbelt'

Enjoy!