onsdag 23 november 2011

Huvudjägarna

Ingen kan väl påstå att jag har någon överdriven respekt för vårt norska broderfolks förmåga att producera film; eller något annat heller för den delen. Men ibland blir man positivt överraskad. Den första film som gjorde att jag lade märke till norsk filmkonst var Max manus, en krigsskildring där man får följa den norska motståndsrörelsens kamp mot de tyska ockupanterna. Den var gripande och spännande och med en produktionskvalitet som man sällan ser i nordisk film. Sedan den filmen har jag sett ytterligare ett par bra exempel på norsk film, vilken den senaste är den bioaktuella Huvudjägarna.

Huvudjägarna kretsar kring Roger Brown, en lysande "head hunter" med lille-manskomplex och som lever långt över sina tillgångar för att försäkra sig om att hans vackra och långa fru inte lämnar honom. För att kunna upprätthålla denna chimär tvingas han ge sig in i grumliga vatten för lite sidoinkomster. Hans liv tar emellertid snart en dramatisk vändning när han bestämmer sig för att "fånga" in en åtråvärd VD, Clas Greve, till ett företag Roger arbetar för. Greve visar sig dock vara något annat än Roger förväntat sig och Roger kämpar snart för sitt liv och för sin fru, när pusselbit efter pusselbit försvinner från hans rika och bekväma existens och han inte tycks kunna lita på någon. Ställd inför svårigheter får han en ny respekt för vad han faktiskt kan åstadkomma och vad som är viktigt i livet.

Det finns mycket positivt att säga om filmatiseringen av Jo Nesbøs bok Huvudjägarna. Det är en fartfylld, gastkramande, medryckande och intelligent thriller med tvära kast och oväntade händelseutvecklingar som håller tittaren fastkedjad vid duken och gissande om fortsättningen. Karaktärerna är genomtänkta och genomarbetade och i de flesta fall intressanta, om än inte alltid tilltalande. Speciellt utmärkande är Aksel Hennie som är helt lysande i sin huvudroll som Roger Brown. Det är fascinerande att inse hur man under filmens gång helt ändrar sin inställning till hans till en början motbjudande personlighet. Hans fru Diana, som spelas av Synnøve Macody Lund, gör också ett bra jobb i att förmedla den frustration hon känner inför Rogers vägran att på allvar överväga möjligheten att skaffa barn, och senare också den ånger hon känner efter ett stort och förhastat misstag. Rogers vän Ove är en annan karaktär som står ut och bidrar med lite "comic relief" i denna annars ganska allvarsamma historia. Det enda tveksamma kortet i leken är Nikolaj Coster-Waldaus karaktär Clas Greve, som känns outvecklad och i vilkens sinne man får alldeles för lite insyn, vilket är synd. Hans bakgrund är intressant, men utan en bättre fördjupning i denna kan han uppfattas som något endimensionell och det känns mer som om han slängts in som ögongodis.

Den en timme och trettioåtta minuter som filmen tilldelats är ganska lagom och tempot känns för det mesta väldisponerat med få partier där filmen tappar fart. Karaktärsuppbyggnaden är bra hanterad och lägger en solid grund för filmen att bygga vidare på när det börjar hända stora saker. Actionsekvenserna  är med nordiska mått mätt bra och med inslag av oväntade detaljer som förhöjer filmens sevärdhet.

Om man nu måste säga något negativt om denna film så finns det även här några punkter. En del saker känns för dåligt förklarade, till exempel skurkens motiv för att göra vad han faktiskt gör. Det är avhandlat mycket snabbt och nästan som en bisak, en detalj som jag känner borde ha ägnats större uppmärksamhet för att förklara hans sätt att agera. En annan sak som stör den perfekta harmonin är också tidigare nämnda skurks konstanta misslyckande med att åstadkomma det han så tydligt pekas ut på att vara expert på och hans till synes inkonsekventa och ambivalenta sätt att gå tillväga. Utan att avslöja för mycket så är skurken särskilt kompetent på att avlägsna människor från denna jord, men uppvisar i sitt hantverk flagrant slarv som den invigde direkt rynkar på näsan åt. Dessutom kunde denna karaktär utforskats mer i filmen, det hade gett mer liv åt helheten. Den sista punkten man kan anföra mot filmen är att den kräver en hel del av tittaren. Det är en ganska invecklad historia man får följa och man behöver vara alert som tittare för att förstå varför personerna i filmen handlar som de gör. Här känns det som att filmen kunnat vara något tydligare och därmed besparat tittaren onödigt huvudbry som därmed kunnat njuta än mer av en spännande thriller.

Som sammanfattning kan jag konstatera att det här är en av de bästa thrillers jag sett och en stor triumf för norsk filmindustri. Kan de fortsätta leverera filmer av denna kvalitet, så har de funnit en ny beundrare. Betyget blir förstås mycket bra (8.5/10).


Passa på att se den innan den slutar gå på bio.  
 

torsdag 17 november 2011

Conan the barbarian

När jag såg den första Conan-filmen någon gång i början av nittiotalet så tyckte jag att det var en av de coolaste filmer jag någonsin sett. Den hade allt som jag gillade. Action, humor, äventyr, magi, vackra kvinnor, häftiga miljöer och onda skurkar. Dessutom var Arnold Schwarznegger vid tillfället den största actionhjälten i Hollywood. Det var inte konstigt att jag fastnade för filmen.
Den efterföljande filmen tyckte jag var var mer av ett matinéäventyr, med för mycket glättighet och för lite av det mörker och ondska som genomsyrade den första filmen, men trots det ett kul äventyr.

Conan the barbarian har genom åren fortsatt att ha en speciell plats i mitt filmhjärta. Nu och då när jag är på det humöret så ser jag den igen. Det var därför med stor glädje som jag läste om att en ny Conan-film var på gång. Jag valde att inte läsa mycket om den så att jag kunde bli överraskad när jag väl gick och såg den.
När den så dök upp på bio hade jag tyvärr inte tid att gå och se den direkt, utan fick vänta en vecka eller två. Till min stora förvåning hade filmen då slutat gå på biografen. Detta var förstås ett illavarslande tecken på att filmen kanske inte var något mästerverk. Trots detta ville jag se den och fick vända mig till internet för lite hjälp.
Det dröjde inte många minuter in i filmen innan jag insåg att detta nog inte skulle bli så njutbart som jag hoppats. Filmen skulle inte leva upp till den första filmens storhet. Det var till och med frågan om den skulle komma i närheten av uppföljaren. För varje ny krystad scen med ostig dialog, nottställda skådisar och en historia som inte drog in mig i filmen, så sjönk mitt mod. Ganska snart insåg jag att det här var riktigt, riktigt uselt. Jag har normalt sett inget emot en hjärndöd actionfilm, men Conan har för mig varit lite mer. Det fanns inget mer i den här filmen. Det var ett typexempel på hur Hollywood tar en etablerad karaktär och universum, kör det igenom någon slags Hollywoodifieringsmaskin och lägger till matrix-aktiga slagsmålsscener, spektakulära jakter, snygga men talanglösa skådisar utan karisma och onda skurkar som saknar allt vad trovärdighet heter; och detta oavsett vilken typ av film det är! Det blir ett generiskt hafsjobb, enbart inriktat på en yngre publik som bländas allt som rör sig och glittrar i filmen och missar att den egentligen är så banal och intetsägande att det borde vara straffbart. Man kan likna det vid att starkt krydda en utgången bit kött för att dölja hur det egentligen smakar. Det må kännas som kött i munnen, men snart gör din mage dig uppmärksam om att det här egentligen är sådant som brukar komma ut i andra änden.
På tal om dåliga skådisar. Jason Mamoa är ingen Arnold Schwarznegger. Arnold är ingen stor skådespelare, men han var åtminstone trovärdig i rollen som Conan. Jason Mamoa är det tyvärr inte. Han är helt fel i rollen som Conan och hans skådespelartalang otillräcklig för att på något vis kompensera för det. Till viss del kan hans bleka intryck skyllas på manuset som mer liknar en samling av orelaterade scener som råkar innehålla samma skådisar, men det är svårt att inte inse att han fått en roll som han inte kan bära upp när han desperat försöker se arg och tuff ut utan att lyckas.
Resterande skådisar gör heller inga stora insatser. Ron Pearlman ser oinspirerade ut, och vem kan lasta honom för det med så usel dialog som han tilldelas. Stephen Lang som spelar skurken, och som normalt brukar leverera, känns mest som en parodi på en ond skurk. Ofokuserad och utan dragningskraft.
Tempot är ett annat problem. Det är ryckigt och många scener känns bara som de är ditlagda för att få visa några snygga tjejer eller coola specialeffekter. 
Tyvärr är den här filmen ett riktigt bottennapp. Vill ni se en Conanfilm, så se originalet istället, ni kommer tacka mig.

Betyget blir (4/10).


tisdag 8 november 2011

Jurassic Park Ultimate Trilogy blu-ray

Blev helt överraskad när jag stegade in på hemmakväll i Östersund här om dagen. Där framför mig stod ovan nämnda box och stirrade triumferande på mig.
"Ja, du har helt missat mitt releasedatum" tycktes den hånfullt vilja säga.
Jag fick bara böja mitt huvud i skam och acceptera att så var fallet. Jag hade lovat mig själv att jag skulle köpa Jurassic Park-filmerna direkt när boxen kom ut till affärerna. Nu vet jag inte hur länge den funnits ute, men troligen flera veckor.
Nå väl, nog om detta. Boxen är nu åtminstone i min ägo och den är precis så fantastisk som recensenterna på nätet vill ge sken av. Fantastiskt ljud, fantastisk bild och förstås även ett fantastiskt innehåll. Har inte hunnit gå igenom extrainehållet ännu så det kan jag inte uttala mig om ännu. Trots det så är boxen värd sitt pris enbart för bildkvaliteten i spelfilmerna, toppbetyg!

Boxen

Blade på blu-ray

Det är nog inte bara jag som skulle vilja äga Blade-trilogin på blu-ray. Även om filmerna funnits utomlands under en längre tid så har de lyst med sin frånvaro i Sverige. Nu har jag åtminstone lyckats finna Blade II och Blade Trinity som import på Discshop.se för den som inte känner att de behöver svensk text.

Handla blade på blu-ray


Vi hoppas naturligtvis att en riktig svensk version av hela trilogin ska dyka upp inom kort.