Äntligen kommer en riktigt klassisk filmtetralogi (eller ja, åtminstone tre av fyra filmer...) ut på bluray! Vi snackar förstås om George Lucas Indiana Jones-filmer, 1-4. Boxen kommer att släppas den 18:e september i staterna och ser ut att landa i Sverige den 26:e om man ska tro discshop. Det är förstås köptvång på den här och 549 kr för den här skatten är inte mycket. Bara att köpa!
Engadget
köp hos discshop
fredag 24 augusti 2012
söndag 19 augusti 2012
The Dark Knight Rises
Av alla de nya filmer om serietidningshjältar som gjorts de senare åren så är nog Christopher Nolans filmer om batman mina favoriter. Jag orkar som inte riktigt med det här "over-the-top", klämkäcka som finns i många andra filmer inom samma genre. Nolans verk är mörka och brutala och har en större känsla av realism. I hans filmer kan till exempel även vår till synes övermänskliga hjälte drabbas av vardagsproblem, som depression. Det gillar jag.
Historien i The Dark Knight Rises är enkel. Batman har dragit sig tillbaka och inte setts på flera år och ett lugn har lagt sig över Gotham som fått stadens poliskår att slöa till. När så en ny super-buse dyker upp, Bane, så blir det naturligtvis problem. Det dröjer förstås inte länge förrän Bruce Wayne drar på sig sin fladdermusdräkt för att bekämpa ondskan. Bane visar sig emellertid vara ett större problem än väntat och Batman får känna på vad det kostar att vara "out of action" i flera år och drabbas av bakslag. Situationen blir kritisk när Bane hotar att spränga hela staden med ett kärnvapen. När omvärlden inte kan gripa in måste Batman och Gothams poliskår arbeta tillsammans för att rädda staden.
Batman Begins satte på ett mästerligt sätt upp kulissen och standarden för vad som skulle komma. Några år senare kom uppföljaren The Dark Knight som på sitt sätt nådde lika stora höjder, mycket tack vare en av de mest karismatiska och underhållande skurkar vi någonsin sett i en film i form av Heath Ledgers jokern.
Tack vare de två lysande föregångarna så är förväntningarna naturligtvis mycket höga när jag sätter mig ner i biosalongen för att se The Dark Knight Rises. Inte nog med att de tidigare filmerna var så bra, men detta är också avslutningen på trilogin. Tyvärr kände nog Nolan också av denna press. För han begår samma fel som så många gör i uppföljare, och speciellt i avslutningar av en serie av filmer. Det tas i för mycket. På flera plan. Jo, jag sa det.
Filmen är för lång till att börja med. Att behålla besökarens uppmärksamhet i nästan tre timmar är ingen lätt sak och här går Nolan tyvärr på grund. Tempot i filmen är inte bra. Om man nödvändigtvis måste ha med allt som var med i filmen, så gör för guds skull två filmer. Eller ännu bättre, skär bort det som är oväsentligt. Tro mig, det finns lätt en halvtimme att skära bort i den här filmen, som inte bara skulle lyfta tempot i filmen men också behålla besökarens fokus på vad som faktiskt är viktigt. Dessutom är försöken att få besökaren att förstå hur viktigt något visst parti är genom att behålla kameran i närbild på skådespelarnas ansikten samtidigt som man spelar körmusik inte rätt väg att gå. Vi fattar ändå och det går stick i stäv med resten av filmens stil (för att inte nämna föregångarna) och blir bara en källa till irritation och missnöje.
Nästa sak som jag irriterar mig på är slagsmålsscenerna. Vad är det som har hänt? I tidigare filmer skedde allt så rappt, och med en helt annan kameraföring. Det var nära, det fanns teknik och det var blixtrande snabbt. Det bibehöll intrycket av att Batman faktiskt var tränad i kampsport. I The Dark Knight Rises känns det som man dragit tillbaka kameran några steg så man får med kämparna i helbild och då försvinner snabbt det explosiva och farliga intryck man fick i de andra filmerna. Plötsligt känns allt som ett saloonslagsmål i någon western-serie från sextiotalet. Det är långsamma rallarsvingar som dominerar.
Något annat som jag saknar i filmen är Alfred. Han är med väldigt lite i filmen, av skäl som visserligen förklaras och är en del av handling, men det hindrar mig inte från att sakna Michael Caines charm. Han lämnar ett tomrum i filmen som inte Anne Hathaway eller Joseph Gordon-Levitt kan fylla som biskådisar.
Nu har jag klagat en hel del, men det finns också ljuspunkter. Skådespelarinsatserna är överlag goda. Bale, Freeman och Oldman levererar pålitligt om än utan större överraskningar. Marion Cotillard gör en okej roll som Waynes nya kärleksintresse, men inget mer. Gordon-Levitt gör samma sak. (Parentes för Anne Hathaways karaktär som jag mest finner irriterande.) Den som lyser mest är trots allt Tom Hardy i rollen som Bane. Han har inte fått en lätt uppgift att skådespela med en stor mask som täcker större delen av ansiktet, men trots det så tar han befälet över rutan så fort han är med. Han är stor, karismatisk och elak, precis som en skurk ska vara. Givetvis får han svårt att mäta sig med Heath Ledgers joker, men han har helt enkelt inte samma möjligheter.
Slutet har också några "aha-upplevelser" och vändningar som faktiskt är lite överraskande. Effekter och kameraarbete är också bra, även om det jag skrev tidigare om slagsmålsscenerna fortfarande gäller.
Som sammanfattning kan jag inte ge den här filmen mer än (6.7/10). Den har underhållningsvärde, den har bra skådespelarinsatser och en del action, men åtminstone jag hade förväntat mig... mer.
Historien i The Dark Knight Rises är enkel. Batman har dragit sig tillbaka och inte setts på flera år och ett lugn har lagt sig över Gotham som fått stadens poliskår att slöa till. När så en ny super-buse dyker upp, Bane, så blir det naturligtvis problem. Det dröjer förstås inte länge förrän Bruce Wayne drar på sig sin fladdermusdräkt för att bekämpa ondskan. Bane visar sig emellertid vara ett större problem än väntat och Batman får känna på vad det kostar att vara "out of action" i flera år och drabbas av bakslag. Situationen blir kritisk när Bane hotar att spränga hela staden med ett kärnvapen. När omvärlden inte kan gripa in måste Batman och Gothams poliskår arbeta tillsammans för att rädda staden.
Batman Begins satte på ett mästerligt sätt upp kulissen och standarden för vad som skulle komma. Några år senare kom uppföljaren The Dark Knight som på sitt sätt nådde lika stora höjder, mycket tack vare en av de mest karismatiska och underhållande skurkar vi någonsin sett i en film i form av Heath Ledgers jokern.
Tack vare de två lysande föregångarna så är förväntningarna naturligtvis mycket höga när jag sätter mig ner i biosalongen för att se The Dark Knight Rises. Inte nog med att de tidigare filmerna var så bra, men detta är också avslutningen på trilogin. Tyvärr kände nog Nolan också av denna press. För han begår samma fel som så många gör i uppföljare, och speciellt i avslutningar av en serie av filmer. Det tas i för mycket. På flera plan. Jo, jag sa det.
Filmen är för lång till att börja med. Att behålla besökarens uppmärksamhet i nästan tre timmar är ingen lätt sak och här går Nolan tyvärr på grund. Tempot i filmen är inte bra. Om man nödvändigtvis måste ha med allt som var med i filmen, så gör för guds skull två filmer. Eller ännu bättre, skär bort det som är oväsentligt. Tro mig, det finns lätt en halvtimme att skära bort i den här filmen, som inte bara skulle lyfta tempot i filmen men också behålla besökarens fokus på vad som faktiskt är viktigt. Dessutom är försöken att få besökaren att förstå hur viktigt något visst parti är genom att behålla kameran i närbild på skådespelarnas ansikten samtidigt som man spelar körmusik inte rätt väg att gå. Vi fattar ändå och det går stick i stäv med resten av filmens stil (för att inte nämna föregångarna) och blir bara en källa till irritation och missnöje.
Nästa sak som jag irriterar mig på är slagsmålsscenerna. Vad är det som har hänt? I tidigare filmer skedde allt så rappt, och med en helt annan kameraföring. Det var nära, det fanns teknik och det var blixtrande snabbt. Det bibehöll intrycket av att Batman faktiskt var tränad i kampsport. I The Dark Knight Rises känns det som man dragit tillbaka kameran några steg så man får med kämparna i helbild och då försvinner snabbt det explosiva och farliga intryck man fick i de andra filmerna. Plötsligt känns allt som ett saloonslagsmål i någon western-serie från sextiotalet. Det är långsamma rallarsvingar som dominerar.
Något annat som jag saknar i filmen är Alfred. Han är med väldigt lite i filmen, av skäl som visserligen förklaras och är en del av handling, men det hindrar mig inte från att sakna Michael Caines charm. Han lämnar ett tomrum i filmen som inte Anne Hathaway eller Joseph Gordon-Levitt kan fylla som biskådisar.
Nu har jag klagat en hel del, men det finns också ljuspunkter. Skådespelarinsatserna är överlag goda. Bale, Freeman och Oldman levererar pålitligt om än utan större överraskningar. Marion Cotillard gör en okej roll som Waynes nya kärleksintresse, men inget mer. Gordon-Levitt gör samma sak. (Parentes för Anne Hathaways karaktär som jag mest finner irriterande.) Den som lyser mest är trots allt Tom Hardy i rollen som Bane. Han har inte fått en lätt uppgift att skådespela med en stor mask som täcker större delen av ansiktet, men trots det så tar han befälet över rutan så fort han är med. Han är stor, karismatisk och elak, precis som en skurk ska vara. Givetvis får han svårt att mäta sig med Heath Ledgers joker, men han har helt enkelt inte samma möjligheter.
Slutet har också några "aha-upplevelser" och vändningar som faktiskt är lite överraskande. Effekter och kameraarbete är också bra, även om det jag skrev tidigare om slagsmålsscenerna fortfarande gäller.
Som sammanfattning kan jag inte ge den här filmen mer än (6.7/10). Den har underhållningsvärde, den har bra skådespelarinsatser och en del action, men åtminstone jag hade förväntat mig... mer.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)