Så har ytterligare en person lagts
till listan av skådespelare som fått chansen att gestalta Jan
Guillous Carl Hamilton. Denna gång är det Mikael Persbrandt som tar på sig rollen som Sveriges James Bond. Det är faktiskt underligt att han inte fått chansen
tidigare, när man ser honom i rollen så känns han ganska
självklar. Hans roll som Gunvald Larsson har ju redan visat att han
kan spela hårding.
Det verkar vara en tradition att vid
varje ny Hamiltonfilm byta ut den tidigare huvudrollsinnehavaren och ge en annan
skådespelare chansen att göra sin tolkning. Det tror jag faktiskt mest har
varit till seriens nackdel. I den här typen av filmer vill man bygga
upp ett förhållande till karaktären och det gör man inte genom
att byta huvudrollsinnehavare vid varje film. Istället skulle man ha
satsat på kontinuitet på samma sätt som varit framgångsrikt i
till exempel James Bond-filmerna och Bourne-trilogin. Jag vet inte
vem som skött castingen för tidigare Hamiltonfilmer, men när man
ens försöker använda Peter Haber i rollen så vet man att något
är riktigt, riktigt fel. Faktiskt hade jag inte blivit speciellt
förvånad om de försökt sätta Rolf Lassgård i rollen denna gång.
Nå väl, det går inte göra något
historien, det är bara att blicka framåt, och denna gång kan man
göra det med större tillförsikt än någonsin tidigare. Persbrandt
är nämligen utmärkt för rollen. Äntligen verkar det som man funnit en Hamilton som man direkt kan tänka sig i flera uppföljare. Han har rätt balans av
egenskaper för att gestalta någon som Carl Hamilton. Han är
trovärdig som extrem våldsverkare, men samtidigt har han inte ett
för råbarkat utseende eller kroppsspråk som reducerar honom
till någons slags buse. Han är dessutom en så pass duktig
skådespelare att han även klarar de mer känslosamma scenerna med
bravur. Till detta kan läggas att han rör och för sig som en agent
ska göra, smidigt och elegant. Hans blick ser skarp ut och han
behåller sin kyla i de situationer han försätts i. Att det ibland
skiner igenom mänskliga svagheter på ett annat sätt än i tidigare
Hamiltonfilmer gör honom desto lättare att relatera till.
Så till själva filmen. Det återstår
inte mycket i filmen från Guillious bok med samma namn, I nationens
intresse. Sovjet har bytts ut mot ett modernt säkerhetsföretag i stil med
amerikanska Blackwater, i filmen kallat Sectragon. Det var nog smart att göra så, sovjetiska ubåtskränkningar
i vår skärgård känns inte längre så aktuellt. Däremot är de
privata säkerhetsföretagen, deras härjningar i krigszoner, och
bristen på kontroll över deras verksamhet, en högintressant fråga. I centrum av handlingen står svenska GPS-styrda artillerigranater. Hamilton är tidigt i filmen på uppdrag i en sådan där gammal
sovjetstat som man aldrig kommer ihåg namnet på. Granater ska säljas till terrorister och Hamilton är där för att
se till att sändningen spåras. Detta går emellertid inte som
planerat och vapnen hamnar i orätta händer, vilket får oönskade effekter för Sverige. När en svensk man som
jobbar för det företag som tillverkat granaterna blir tagen gisslan i ett land i Afrika, så
hyr Sverige in Sectragon för att frita honom. Hamilton följer
emellertid med som observatör som svar på ett krav från
statsministern. Under uppdraget så inser Hamilton att Sectragon inte
är att lita på och han finner sig plötsligt jagad av företagets legoknektar. Företaget är djupt involverat i det afrikanska landets pågående militära och politiska maktkamp och vill inte att det ska komma ut. Den svenske mannen som tagits gisslan och en avhoppare från företaget riskerar att sprida denna information och båda befinner sig i Sveriges förvar tack vare Hamiltons insatser. Det visar sig
att Sectragon är villiga att ta till vilka metoder som helst för
att få sin vilja igenom.
Handligen är tillräckligt bra för
att intresset ska hållas uppe, tempot funkar också bra, men med
några långsammare partier. Det är kul att se en svensk film som
har ekonomiska resurser för att göra utlandsscener och actionscener
rättvisa. Det är även glädjande att se utländska skådespelare i filmen som man faktiskt hört talas om tidigare, det är sällan fallet i svenska filmer. Att dessa pengar mest
troligen kommer från Microsoft kan nog ingen missa, för det är en
av filmens svagheter. Produktplaceringen är väldigt framträdande,
snudd på löjlig i sin tydlighet. En annan svaghet är skådespelaren
som gestaltar DG, hans undermåliga och anemiska insats blir extra
tydlig när han ställs i samma rum som skådespelare som till
exempel Persbrandt. Samma svaghet finns hos den kvinnliga kriminalare
som figurerar i en sidohistoria, hon utreder Carl för ett mord. Hennes försök till att skådespela
är närmast smärtsamma, och resulterar i att hon går omkring och ser
dum och bortkommen ut hela filmen. Hela sidohistorien känns faktiskt
ur fas med resten av filmen och borde ha fått mer tid eller strukits
helt. Kan man förtränga dessa svagheter, och att skurkarna ibland
mycket lägligt agerar som de typiska inkompetenta filmskurkar de inte borde vara,
så får man en filmupplevelse som bjuder på de snyggaste och mest
påkostade actionscenerna jag kan minnas från en svensk film. Man
får också en fin prestation från Persbrandt, ett kameraarbete och
slagsmålscener som helt tydligt tagit stort intryck från
Bournefilmerna. Det kan man tycka mycket om, men som helhet gillar
jag det. Nu är det bara att hoppas att Persbrandt får chansen att
bryta förbannelsen med Hamiltonfilmerna och får göra en
uppföljare.
Filmen får ett starkt betyg (7.1/10).