The Avengers

De är inte dumma i Hollywood. Eller jo det är de faktiskt, men inte när det gäller serietidningshjältar. Sedan slutet av nittiotalet så har vi mer eller mindre dränkts av en till synes ändlös ström av mer eller mindre framgångsrika män och kvinnor i trikåer. Men även inom detta filmsegment finns risken för en flopp, för bland alla Spiderman, Batman och Iron Man så finns också Cat woman, The Phantom och The Green Lantern, bara för att nämna några. Hollywood verkar nämligen oförmögna att klarlägga varför vissa hjältar funkar så bra på vita duken, och varför andra bara blir fruktansvärt dåliga. Så vad gör man då, för att vara riktigt säker på framgång? Jo, man tar naturligtvis en massa hjältar som redan visat sitt värde i egna filmer och trycker in dem i samma! Konceptet är lika enkelt som genialt. Men frågan är, funkar det i verkligheten? Det korta svaret är ja.

The Avengers är en actionfylld specialeffektskavalkad av stora mått, där man trots det inte glömt bort vad som är viktigast. En fungerande story med passande tempo och karaktärerna. Det kan låta fånigt att prata karaktärer i en sån här typ av film, men det spelar ingen roll hur mycket effekter och action en film har om det inte finns något att relatera till. Nu ska man förstås inte förvänta sig något i stil med Daniel Day Lewis porträtt av Daniel Plainview från There will be blood i The Avengers; det vore heller inte önskvärt. Men likväl så vill man ha något att knyta an till, på någon nivå. Det lyckas man bra med i The Avengers, men bara med några karaktärer. Lyckligtvis är dessa så bra att de kan bära de andras misslyckanden. Robert Downey Jrs. färgsprakande och karismatiske Tony Stark och Mark Ruffalos klyftige, men samtidigt plågade, Dr Banner kompenserar för de ganska platta porträtt som Jeremy Renner och Scarlett Johansson levererar av Hawkeye och Black Widow. Det är nog inte enbart skådisarnas fel, utan även en manusfråga. Jag är inte speciellt bekant med varken Black widow eller Hawkeye, men jag ifrågasätter konceptet att sätta dessa två bredvid "larger than life"-karaktärer som Tony Stark eller Thor. De reduceras tyvärr bara till ganska ointressanta bi-saker i det stora sammanhanget, utan "riktiga", synliga superkrafter eller egenskaper så blir de bara en side-show. Detta hade man till viss del kunnat kompensera med riktiga intressanta karaktärer a'la Tony Stark, men där finns väl förstås begränsningar från serietidningsarvet.

Förutom vissa svagheter i persongalleriet finns även andra mindre problem. Storyn är okej i serietidningssammanhang, det är vad man kan förvänta sig. Vem trodde att det rörde sig om något annat än att rädda jorden? Att det är Thors bror Loki som är huvudantagonist gör ju genast saken lite intressantare och han levererar en underhållande skurk som väl kompletterar hjältarna.

Tempot är aningen långsamt i början av filmen, men det tar sig efterhand med lite internt käbbel mellan hjältarna och en show down ombord på ett luftburet hangarskepp, och drar verkligen igång på allvar mot slutet. Avslutningen av filmen är också The Avengers starkaste punkt, med så mycket action som man kan tänka sig och imponerande strider och effekter. Att man sparsamt använt hulken fram till denna punkt av filmen är smart gjort och gör hans debut på slagfältet så mycket mer minnesvärd. Med det sagt så kan jag konstatera att Hulken är min absoluta favorit och att hans raseri är utmärkt gestaltat, man känner det ända nere i biostolen. Men även Mark Ruffalos porträtt av Dr Banner är värt att lyfta fram; jag finner det nästan lika fascinerande som det gröna monstret, och en karaktär jag omedelbart känner att jag ville veta mer om. Både Hulken och Iron Man förtjänar faktiskt att lyftas fram, de är klistret som håller ihop filmen, och de gör det bra.

Man måste bedöma en sån här film utifrån vad den försöker vara, och som serietidningsunderhållning på filmduken så är den mycket bra. Troligtvis den mest underhållande filmen av dess slag som jag sett sedan Captain America. Betyget blir (6.9/10).

Senaste Prometheustrailern med Noomi

Såg nyss den senaste trailern för kommande storfilmen Prometheus där vår egen Noomi Rapace medverkar en hel del. Hennes roll verkar vara relativt stor med en hel del dialog, vilket är glädjande. Hon påminner faktiskt lite om en yngre, och kortare Sigourney Weaver =)

Prometheustrailer

Haywire: När tanken är god, men genomförandet uselt.

En kväll för inte länge sedan slog jag mig ner  i soffan med mina sedvanliga film-accessoarer: kaffe och fikabröd. Filmen denna gång hette Haywire och var något jag sett fram emot under en längre tid. Uppenbart var att jag gradvis dragits med i den uppmärksamhet och förväntan som omgärdat filmen, främst från MMA-communityn. Detta var trots allt första gången en känd kvinnlig MMA-utövare fått äran att axla huvudrollen i en film med en respekterad regissör, en generös budget och en gäng med framstående skådespelare. Det var nog sant även om man tog bort "kvinnlig" ur föregående mening.

Nå väl. Filmen beskrevs av någon som en Bourne-film men med en kvinnlig huvudrollsinnehaverska. I mitt stilla sinne lät ju detta alldeles utmärkt. Jag uppskattade faktiskt filmen Salt med Angelina Jolie som lanserades på liknande sätt.

Inledningen var faktiskt ganska lovande. Man slängs in i filmen "mitt i" så att säga, för att sedan få bakgrunden förklarad för sig genom en lång tillbakablick. Det är nästan alltid effektfullt och fångar intresset i början av en film. Tyvärr kräver knepet också att man faktiskt har något mer att komma med än just detta. Haywire är inte en smart Bourne-lik film med en kvinnlig skådespelerska. Det är snarare Bourne-filmernas anti-tes. Det finns inget smart med denna film. Det finns inga karaktärer man känner för. Det finns inte ens en spännande historia. Det finns en snygg kvinnlig huvudrollsinnehaverska (som faktiskt klarar sig skapligt i sin debut), en tunn historia, papperstunna karaktärer och oklara motiv. Inte ens actionscenerna, som man kunnat förväntat skulle vara spektakulära och autentiska, levererar. De känns stela, orealistiska och inövade (inte på det bra sättet).

Denna film är ett strålande exempel på hur stora skådespelare sannerligen inte gör en stor film. Skippa denna och se om en Bourne-film istället. Eller om du letar efter en tuff kvinnlig hjältinna, se Salt eller Hanna.

Betyget blir bara  godkänt (5.1/10).