Tropa de elite, som kom 2007, handlade om den hårda vardagen för poliserna i elitstyrkan BOPE och deras kamp mot ligorna i favelorna, och blev en stor framgång. Nu har äntligen en uppföljare dykt upp och slår kassarekord i Brasilien. Återstår att se när den kommer till Sverige och i vilken form.
Tropa de elite 2
söndag 28 november 2010
måndag 22 november 2010
Hämnden
Det är inte speciellt ofta som jag betalar nittio kronor för att gå på bio och se en dansk film. Det är förövrigt inte speciellt ofta jag går och ser nordisk film överhuvudtaget. Den bittra eftersmaken från att ha genomlidit alltför många massproducerade dussindeckare a la Beck med usla manus, pinsamma skådespelarinsatser och noll spänning, och tragiska och magplaskliknande försök till humor som Göta kanal 2 och 3, så är det inte konstigt att man hyser vissa reservationer för nordisk film i allmänhet och svensk film i synnerhet. Givetvis ska det erkännas att det finns verkliga guldkorn här och där, men oftast tycker jag dessa återfinns i andra genrer än de man traditionellt associerar med svensk film, och som svensk film är mest känd för utomlands, som exempel kan nämnas Låt den rätte komma in. Alla de nordiska länderna har sina svagheter och styrkor i sitt filmskapande, men av alla dessa måste jag säga att Danmark allt mer framstår som klassens ledare vad gäller att leverera genomgående kvalitet i sina produktioner. Sakta men säkert har jag gett allt fler danska filmer chansen och upptäckt att de sällan lämnar mig med en känsla av besvikelse. Som exempel på mycket gedigna danska filmer kan jag nämna Festen och Europa.
Nå väl, ursäkta den lilla avstickaren, men jag ville bara förklara varför jag hade relativt höga förväntningar när jag lutade mig tillbaka med mina popcorn i biosalongens mörker. Så till filmen. Hämnden är en film av Susanne Bier och
om ni inte känner till henne så har hon har verkligen etablerat sig som en skicklig regissör med flera fina filmer bakom sig, bland annat var hennes film Efter bröllopet Oscarsnominerad 2006. Historien i Hämnden kretsar kring Mikael Persbrandts karaktär, Anton, som arbetar som läkare i Afrika, och hans familj å ena sidan, och Ulrich Thomsen karaktär Claus och hans familj å andra sidan. Båda familjerna har sina problem att brottas med och när deras två familjer kommer i kontakt med varandra startar en reaktion som kommer få ödesdigra konsekvenser. Antons son Elias mobbas i skolan och av en slump dras Claus son Christian i situationen när han blir vän med Elias. Medan Elias mer eller mindre finner sig i mobbandet är Christian av en helt annan natur. Med uppdämd ilska mot sin far för hans mors bortgång, så svarar han med samma mynt mot mobbarna vilket leder till att han allt mer förleds till att tro att saker och ting alltid kan lösas med våld och att "backa tillbaka" mot någon som provocerar dig är ett nederlag och ett tecken på svaghet. När Elias far, Anton, utsätts för en provokation som han väljer att backa tillbaka inför, väcks en lust i Christian att hämnas detta och han försöker dra med sig Elias i denna aktion. Parallellt med denna huvudhistoria försöker Anton och hans fru reparera den skada som deras relation utsatts för genom Antons otrohet, och Claus försöker desperat att vinna tillbaka sin sons förtroende och kärlek bäst han kan efter moderns smärtsamma bortgång.
Hämnden är till att börja med en vacker film, och med vacker menar jag filmens miljöer. Långsamma, färgsprakande landskapsscener ackompanjerade av vacker musik har sprängts in i filmen både här och där för att ge ett slags internationell känsla över det hela, något som är ganska vanligt nu för tiden. Det fungerar faktiskt riktigt bra, bättre än i någon annan nordisk film jag sett. Kontrasterna mellan miljöerna i Danmark och Antons vardag i Afrika är slående, även om inslagen från Afrika ibland kan kännas som en distraktion från filmens huvudspår. Varför de tagits med kan man dock förstå, eftersom det till viss del förklarar en del av de val som Elias gör och det tillåter också skapandet av kraftfulla scener som svårligen kunnat gestaltas i det lugna och civiliserade Danmark. Filmens underliggande tema är gott och ont och människors handlande och vilka svåröverskådliga konsekvenser det kan få. Med detta lyckas Susanne Bier bra, Hämnden griper tag i dig och släpper inte taget förrän filmen är slut, trots att inledningen kan kännas lite avslagen. Skådespeleriet är verkligen bland det bästa jag sett i en nordisk film, Mikael
Persbrandt fungerar bra som läkaren Anton och samspelet mellan Trine Dyrholm, som spelar hans fru Marianne, är starkt och trovärdigt. Den resterande ensemblen är kanske inte utmärkande men synnerligen kompetent. Utropstecknet är dock barnskådespelaren William Jøhnk Nielsen som fullständigt briljerar och dominerar varje scen han är med i. Det var länge sedan jag såg en nordisk barnskådis med sådan glöd, hans gestaltning av den arge och lidande Christian lyfter filmen. Detta är en person att hålla ögonen på.
Det finns saker som är mindre bra med Hämnden också. Filmen känns aningen för lång, speciellt inledningen känns ur fas med resten av filmen. Den hade med lätthet kunnat kortas ner med fem till tio minuter. Scenerna från Afrika ger filmen ett något splittrat intryck, även om man kan förstå varför de inkluderades. Filmen kan också upplevas som något övertydlig i sina budskap, vilket kan vara en aning irriterande. Dessutom är det redan i ett tidigt skede ganska lätt att förutsäga hur filmen kommer att sluta i stora drag.
Trots sina tillkortakommanden så är Hämnden en mycket bra film som jag starkt rekommenderar. Ett tydligt exempel på vad nordisk film kan åstadkomma om alla bitar finns på plats och inte krystats fram enligt mall 1a i någon svensk wannabe Hollywoodfabrik. Jag ger Hämnden 7/10 i betyg. Passa på att se den bio för att få ut maximalt av de vackra landskapsscenerna.
Nå väl, ursäkta den lilla avstickaren, men jag ville bara förklara varför jag hade relativt höga förväntningar när jag lutade mig tillbaka med mina popcorn i biosalongens mörker. Så till filmen. Hämnden är en film av Susanne Bier och
om ni inte känner till henne så har hon har verkligen etablerat sig som en skicklig regissör med flera fina filmer bakom sig, bland annat var hennes film Efter bröllopet Oscarsnominerad 2006. Historien i Hämnden kretsar kring Mikael Persbrandts karaktär, Anton, som arbetar som läkare i Afrika, och hans familj å ena sidan, och Ulrich Thomsen karaktär Claus och hans familj å andra sidan. Båda familjerna har sina problem att brottas med och när deras två familjer kommer i kontakt med varandra startar en reaktion som kommer få ödesdigra konsekvenser. Antons son Elias mobbas i skolan och av en slump dras Claus son Christian i situationen när han blir vän med Elias. Medan Elias mer eller mindre finner sig i mobbandet är Christian av en helt annan natur. Med uppdämd ilska mot sin far för hans mors bortgång, så svarar han med samma mynt mot mobbarna vilket leder till att han allt mer förleds till att tro att saker och ting alltid kan lösas med våld och att "backa tillbaka" mot någon som provocerar dig är ett nederlag och ett tecken på svaghet. När Elias far, Anton, utsätts för en provokation som han väljer att backa tillbaka inför, väcks en lust i Christian att hämnas detta och han försöker dra med sig Elias i denna aktion. Parallellt med denna huvudhistoria försöker Anton och hans fru reparera den skada som deras relation utsatts för genom Antons otrohet, och Claus försöker desperat att vinna tillbaka sin sons förtroende och kärlek bäst han kan efter moderns smärtsamma bortgång.
Hämnden är till att börja med en vacker film, och med vacker menar jag filmens miljöer. Långsamma, färgsprakande landskapsscener ackompanjerade av vacker musik har sprängts in i filmen både här och där för att ge ett slags internationell känsla över det hela, något som är ganska vanligt nu för tiden. Det fungerar faktiskt riktigt bra, bättre än i någon annan nordisk film jag sett. Kontrasterna mellan miljöerna i Danmark och Antons vardag i Afrika är slående, även om inslagen från Afrika ibland kan kännas som en distraktion från filmens huvudspår. Varför de tagits med kan man dock förstå, eftersom det till viss del förklarar en del av de val som Elias gör och det tillåter också skapandet av kraftfulla scener som svårligen kunnat gestaltas i det lugna och civiliserade Danmark. Filmens underliggande tema är gott och ont och människors handlande och vilka svåröverskådliga konsekvenser det kan få. Med detta lyckas Susanne Bier bra, Hämnden griper tag i dig och släpper inte taget förrän filmen är slut, trots att inledningen kan kännas lite avslagen. Skådespeleriet är verkligen bland det bästa jag sett i en nordisk film, Mikael
Persbrandt fungerar bra som läkaren Anton och samspelet mellan Trine Dyrholm, som spelar hans fru Marianne, är starkt och trovärdigt. Den resterande ensemblen är kanske inte utmärkande men synnerligen kompetent. Utropstecknet är dock barnskådespelaren William Jøhnk Nielsen som fullständigt briljerar och dominerar varje scen han är med i. Det var länge sedan jag såg en nordisk barnskådis med sådan glöd, hans gestaltning av den arge och lidande Christian lyfter filmen. Detta är en person att hålla ögonen på.
Det finns saker som är mindre bra med Hämnden också. Filmen känns aningen för lång, speciellt inledningen känns ur fas med resten av filmen. Den hade med lätthet kunnat kortas ner med fem till tio minuter. Scenerna från Afrika ger filmen ett något splittrat intryck, även om man kan förstå varför de inkluderades. Filmen kan också upplevas som något övertydlig i sina budskap, vilket kan vara en aning irriterande. Dessutom är det redan i ett tidigt skede ganska lätt att förutsäga hur filmen kommer att sluta i stora drag.
Trots sina tillkortakommanden så är Hämnden en mycket bra film som jag starkt rekommenderar. Ett tydligt exempel på vad nordisk film kan åstadkomma om alla bitar finns på plats och inte krystats fram enligt mall 1a i någon svensk wannabe Hollywoodfabrik. Jag ger Hämnden 7/10 i betyg. Passa på att se den bio för att få ut maximalt av de vackra landskapsscenerna.
måndag 1 november 2010
Googlefilm?
Som jag nämnde i mitt förra inlägg så skulle jag gärna se en Googlefilm, speciellt nu efter att Facebookfilmen gått upp på biograferna och dessutom fått ett bra mottagande.
Det verkar nu som om det kanske inte är så osannolikt, enligt ett par källor så är det något på gång i den riktningen. Manuset som ska ligga som grund för filmen bygger på boken: "Googled: The End of the World As We Know it". Jag känner inte till boken, men jag ser redan fram emot filmen. Storyn bakom Googles grundande ska tydligen inte vara lika spännande som Facebooks, så det återstår att se hur man tänkt vinkla det. Spännande hur som helst!
Searchengineland
Thenextweb
Det verkar nu som om det kanske inte är så osannolikt, enligt ett par källor så är det något på gång i den riktningen. Manuset som ska ligga som grund för filmen bygger på boken: "Googled: The End of the World As We Know it". Jag känner inte till boken, men jag ser redan fram emot filmen. Storyn bakom Googles grundande ska tydligen inte vara lika spännande som Facebooks, så det återstår att se hur man tänkt vinkla det. Spännande hur som helst!
Searchengineland
Thenextweb
The Social Network
Historien bakom Facebooks uppkomst innehåller allt som en manusförfattare kan behöva för att göra en intressant film. Så det är egentligen inte konstigt att filmen nästan unisont hyllas av såväl media som vanliga människor på nätet. Det är egentligen bara underligt att filmen inte gjorts tidigare. En ung, talangfull, men något socialt missanpassad kille, som genom en briljant idé och hårt arbete lyckas skapa ett internetfenomen; en del skulle till och med påstå att han skapat ett nytt sätt att kommunicera och umgås med sina vänner och bekanta. Den amerikanska drömmen är ju närmast manifesterad i Mark Zuckerberg. Den yngsta miljardären genom tiderna.
Filmen är uppdelad i två parallella tidsspår. I det ena får man i huvudsak följa Marc och hans vän Eduardo under tiden på Harvard university år 2003, den tidpunkt då idén om Facebook föddes och grundarbetet gjordes, och tiden strax efter. I det andra spåret sitter man med i en rättsförhandling mellan Mark Zuckerberg och hans advokater och flera motparter; bland annat hans vän Eduardo, några år senare. Så redan där förstår man att något kommer att skära sig mellan de två vännerna. Filmen hoppar fram och tillbaka mellan dessa tidsspår och det kan vara lite förvirrande till en början, men det hela görs på ett bra sätt och när man vant sig så är det faktiskt en tillgång för filmen.
The Social Network har rapp och fin dialog, bra tempo, och Eisenberg gör en strålande insats som Zuckerberg (bli inte förvånade om hans namn kommer att nämnas både en och två gånger när det är dags att dela ut de stora filmpriserna borta i staterna). Filmen är pratig, det är dialogen som driver filmen framåt, inga stora händelser. Jag upplevde filmen som något platt i sin struktur, den har egentligen inga toppar och dalar, ingen större spänning, men trots det så funkar The Social Network bra, för den blir aldrig tråkig, som en film av det här slaget lätt skulle kunna bli. För ämnet i sig är så fascinerande och slitningarna mellan framförallt Mark och Eduardo som kommer upp till ytan i takt med att Facebook växer är mycket gripande. Men framförallt är det karaktären Zuckerberg som gör det svårt att sluta titta. Han porträtteras inte speciellt smickrande, det ska medges, men det finns ändå tillräckligt mycket "gott" med för att man inte helt ska avskriva honom som en missunsam, egoistisk idiot (vilket är nära många gånger). Det finns nyanser i hans karaktär som gör honom oerhört intressant att studera.
Om man enbart tittar på materialet som filmen bygger på, skådespelarnas prestationer och själva produktionen så är det en mycket bra film, men naturligtvis finns det en fråga som hela tiden cirkulerar långt bak i skallen när man ser filmen. Hur mycket är sant? För Mark Zuckerberg har inte samarbetat med produktionen överhuvudtaget, utan materialet bygger i huvudsak på vittnesmål från från de stämningar som Eduardo Severin satte igång mot Zuckerberg.
Trots att jag inte känner mig speciellt sympatiskt inställd mot Mark Zuckerberg, så kan man inte bortse ifrån att The Social Network är en intressant och engagerande film. Det är ett välspelat drama om ett högst aktuellt ämne som lämnar mersmak. Nu väntar jag bara på googlefilmen, som jag skulle tycka var ännu mer intressant.
Betyget blir (7,5/10).
Filmen är uppdelad i två parallella tidsspår. I det ena får man i huvudsak följa Marc och hans vän Eduardo under tiden på Harvard university år 2003, den tidpunkt då idén om Facebook föddes och grundarbetet gjordes, och tiden strax efter. I det andra spåret sitter man med i en rättsförhandling mellan Mark Zuckerberg och hans advokater och flera motparter; bland annat hans vän Eduardo, några år senare. Så redan där förstår man att något kommer att skära sig mellan de två vännerna. Filmen hoppar fram och tillbaka mellan dessa tidsspår och det kan vara lite förvirrande till en början, men det hela görs på ett bra sätt och när man vant sig så är det faktiskt en tillgång för filmen.
The Social Network har rapp och fin dialog, bra tempo, och Eisenberg gör en strålande insats som Zuckerberg (bli inte förvånade om hans namn kommer att nämnas både en och två gånger när det är dags att dela ut de stora filmpriserna borta i staterna). Filmen är pratig, det är dialogen som driver filmen framåt, inga stora händelser. Jag upplevde filmen som något platt i sin struktur, den har egentligen inga toppar och dalar, ingen större spänning, men trots det så funkar The Social Network bra, för den blir aldrig tråkig, som en film av det här slaget lätt skulle kunna bli. För ämnet i sig är så fascinerande och slitningarna mellan framförallt Mark och Eduardo som kommer upp till ytan i takt med att Facebook växer är mycket gripande. Men framförallt är det karaktären Zuckerberg som gör det svårt att sluta titta. Han porträtteras inte speciellt smickrande, det ska medges, men det finns ändå tillräckligt mycket "gott" med för att man inte helt ska avskriva honom som en missunsam, egoistisk idiot (vilket är nära många gånger). Det finns nyanser i hans karaktär som gör honom oerhört intressant att studera.
Om man enbart tittar på materialet som filmen bygger på, skådespelarnas prestationer och själva produktionen så är det en mycket bra film, men naturligtvis finns det en fråga som hela tiden cirkulerar långt bak i skallen när man ser filmen. Hur mycket är sant? För Mark Zuckerberg har inte samarbetat med produktionen överhuvudtaget, utan materialet bygger i huvudsak på vittnesmål från från de stämningar som Eduardo Severin satte igång mot Zuckerberg.
Trots att jag inte känner mig speciellt sympatiskt inställd mot Mark Zuckerberg, så kan man inte bortse ifrån att The Social Network är en intressant och engagerande film. Det är ett välspelat drama om ett högst aktuellt ämne som lämnar mersmak. Nu väntar jag bara på googlefilmen, som jag skulle tycka var ännu mer intressant.
Betyget blir (7,5/10).
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)