Hämnden

Det är inte speciellt ofta som jag betalar nittio kronor för att gå på bio och se en dansk film. Det är förövrigt inte speciellt ofta jag går och ser nordisk film överhuvudtaget. Den bittra eftersmaken från att ha genomlidit alltför många massproducerade dussindeckare a la Beck med usla manus, pinsamma skådespelarinsatser och noll spänning, och tragiska och magplaskliknande försök till humor som Göta kanal 2 och 3, så är det inte konstigt att man hyser vissa reservationer för nordisk film i allmänhet och svensk film i synnerhet. Givetvis ska det erkännas att det finns verkliga guldkorn här och där, men oftast tycker jag dessa återfinns i andra genrer än de man traditionellt associerar med svensk film, och som svensk film är mest känd för utomlands, som exempel kan nämnas Låt den rätte komma in. Alla de nordiska länderna har sina svagheter och styrkor i sitt filmskapande, men av alla dessa måste jag säga att Danmark allt mer framstår som klassens ledare vad gäller att leverera genomgående kvalitet i sina produktioner. Sakta men säkert har jag gett allt fler danska filmer chansen och upptäckt att de sällan lämnar mig med en känsla av besvikelse. Som exempel på mycket gedigna danska filmer kan jag nämna Festen och Europa.

Nå väl, ursäkta den lilla avstickaren, men jag ville bara förklara varför jag hade relativt höga förväntningar när jag lutade mig tillbaka med mina popcorn i biosalongens mörker. Så till filmen. Hämnden är en film av Susanne Bier och
om ni inte känner till henne så har hon har verkligen etablerat sig som en skicklig regissör med flera fina filmer bakom sig, bland annat var hennes film Efter bröllopet Oscarsnominerad 2006. Historien i Hämnden kretsar kring Mikael Persbrandts karaktär, Anton, som arbetar som läkare i Afrika, och hans familj å ena sidan, och Ulrich Thomsen karaktär Claus och hans familj å andra sidan. Båda familjerna har sina problem att brottas med och när deras två familjer kommer i kontakt med varandra startar en reaktion som kommer få ödesdigra konsekvenser. Antons son Elias mobbas i skolan och av en slump dras Claus son Christian i situationen när han blir vän med Elias. Medan Elias mer eller mindre finner sig i mobbandet är Christian av en helt annan natur. Med uppdämd ilska mot sin far för hans mors bortgång, så svarar han med samma mynt mot mobbarna vilket leder till att han allt mer förleds till att tro att saker och ting alltid kan lösas med våld och att "backa tillbaka" mot någon som provocerar dig är ett nederlag och ett tecken på svaghet. När Elias far, Anton, utsätts för en provokation som han väljer att backa tillbaka inför, väcks en lust i Christian att hämnas detta och han försöker dra med sig Elias i denna aktion. Parallellt med denna huvudhistoria försöker Anton och hans fru reparera den skada som deras relation utsatts för genom Antons otrohet, och Claus försöker desperat att vinna tillbaka sin sons förtroende och kärlek bäst han kan efter moderns smärtsamma bortgång.


Hämnden är till att börja med en vacker film, och med vacker menar jag filmens miljöer. Långsamma, färgsprakande landskapsscener ackompanjerade av vacker musik har sprängts in i filmen både här och där för att ge ett slags internationell känsla över det hela, något som är ganska vanligt nu för tiden. Det fungerar faktiskt riktigt bra, bättre än i någon annan nordisk film jag sett. Kontrasterna mellan miljöerna i Danmark och Antons vardag i Afrika är slående, även om inslagen från Afrika ibland kan kännas som en distraktion från filmens huvudspår. Varför de tagits med kan man dock förstå, eftersom det till viss del förklarar en del av de val som Elias gör och det tillåter också skapandet av kraftfulla scener som svårligen kunnat gestaltas i det lugna och civiliserade Danmark. Filmens underliggande tema är gott och ont och människors handlande och vilka svåröverskådliga konsekvenser det kan få. Med detta lyckas Susanne Bier bra, Hämnden griper tag i dig och släpper inte taget förrän filmen är slut, trots att inledningen kan kännas lite avslagen. Skådespeleriet är verkligen bland det bästa jag sett i en nordisk film, Mikael
Persbrandt fungerar bra som läkaren Anton och samspelet mellan Trine Dyrholm, som spelar hans fru Marianne, är starkt och trovärdigt. Den resterande ensemblen är kanske inte utmärkande men synnerligen kompetent. Utropstecknet är dock barnskådespelaren William Jøhnk Nielsen som fullständigt briljerar och dominerar varje scen han är med i. Det var länge sedan jag såg en nordisk barnskådis med sådan glöd, hans gestaltning av den arge och lidande Christian lyfter filmen. Detta är en person att hålla ögonen på.

Det finns saker som är mindre bra med Hämnden också. Filmen känns aningen för lång, speciellt inledningen känns ur fas med resten av filmen. Den hade med lätthet kunnat kortas ner med fem till tio minuter. Scenerna från Afrika ger filmen ett något splittrat intryck, även om man kan förstå varför de inkluderades. Filmen kan också upplevas som något övertydlig i sina budskap, vilket kan vara en aning irriterande. Dessutom är det redan i ett tidigt skede ganska lätt att förutsäga hur filmen kommer att sluta i stora drag.

Trots sina tillkortakommanden så är Hämnden en mycket bra film som jag starkt rekommenderar. Ett tydligt exempel på vad nordisk film kan åstadkomma om alla bitar finns på plats och inte krystats fram enligt mall 1a i någon svensk wannabe Hollywoodfabrik. Jag ger Hämnden 7/10 i betyg. Passa på att se den bio för att få ut maximalt av de vackra landskapsscenerna.