Jag är en stor beundrade av Ryan Gosling. Tillsammans med Ben Foster och Tom Hardy tycker jag att han utgör eliten av de nya "up-and-coming"-skådespelarna i Hollywood. De som ska ta över efter Matt Damon, Jake Gyllenhaal och andra unga, men nu väletablerade skådisar. Goslings senaste film heter Drive och i den spelar han en något udda karaktär, en man som är liten av en paradox och ett ementionellt mysterium. Tystlåten på gränsen till stum. Till synes blyg, men samtidigt självsäker; något disträ, men samtidigt väldigt medveten om vad som händer; sävlig, men samtidigt med blixtsnabba reflexer. Det är en intressant människa vi ställs inför, inte den typiske tyste actionhjälten a la Vin Diesel. Det är en man med ett förflutet som vi aldrig riktigt får grepp om, men som vi ändå kan ana, något som både gör det svårt att relatera till honom, men samtidigt vill vi veta mer om honom.
Handlingen kretsar kring Goslings karaktär; som vi talande nog aldrig får reda på namnet på. Han är ett ess på bilar, både vad gäller att meka med dem och att köra dem. Hans jobbar halvtid som stuntförare och mekaniker, men ibland jobbar han även som flyktbilsförare åt rånare och här får man en försiktig glimt av den våldsamme, actionsökande delen av den annars till synes lugna unga mannen. Hans situation förändras drastiskt när han blir förälskad i en granntjej och på så vis blir indragen i hennes problem. Snart får vi se att det finns mer under ytan på Ryans karaktär än man först kan tro.
Drive är en blandad kompott på flera sätt. Första delen av filmen är som ett lugnt drama, men det ändrar sig efter ungefär halva filmen. Då transformeras filmen till en mer konventionell thriller- och actionfilm. En sådan stark förändring brukar sällan fungera speciellt bra i filmer och jag anser att det är lite av en brist även i den här filmen. Första delen är stämningsfull och minimalistisk, med lågt tempo och lite, men charmig konversation, medan andra delen är snabbare, kallare och med ett sällsynt brutalt våld som är i så stark kontrast mot första delen av filmen att man blir helt paff. Troligen är detta också meningen, men jag tycker inte det fungerar speciellt bra. Det känns helt enkelt inte naturligt och upplägget leder till att de som förväntat sig action och våld blir besvikna på första delen av filmen, medan de som fastnar för den lugna första delen blir brutalt väckta ur sin trivsamma upplevelse. Detta är det stora problemet med Drive, den består av två gedigna pusselbitar som helt enkelt inte passar tillsammans. Bilscenerna är till exempel välgjorda, medryckande och känns naturliga och inte så överdrivna som de ofta är i dagens actionfilmer och på samma sätt är dramascenerna stämningsfulla och känns inte konstgjorda. Det går bara inte bra ihop.
Vad gäller skådespelarinsatserna så briljerar Ryan Gosling inte helt oväntat, och det är hans porträtt av denna mystiske förare som gör att filmen ändå fungerar så pass bra som den gör. Utan Gosling skulle jag nog inte ge denna film mycket mer än en femma i betyg. Men nu är Gosling med och han gör ett mycket fint jobb. Tyvärr lever inte den resterande ensemblen upp till hans nivå. Speciellt hans romantiska intresse, Carey Mulligan, gör ett särskilt initiativlöst och dött intryck och gör henne fullständigt ointressant. Man får faktiskt svårt att förstå hur Goslings karaktär kan falla för henne.
Det är svårt att veta vilka man ska rekommendera denna film. Den är varken det ena eller det andra, men det är en stark upplevelse. Någon som uppskattar skickligt skådespeleri och filmer med ett viss mått av minimalism över sig kan nog finna denna film sevärd. Naturligtvis också en film för en Gosling-fan.
Jag ger den (6/10) i betyg.
