Contagion

Jag och ett par kompisar var iväg på premiären av den senaste i raden av virus-hotar-att-slå-ut-mänskligheten-filmer, Contagion. Den här filmen har emellertid lite mer tyngd bakom sig än många av de produktioner vi sett tidigare, för denna är regisserad av ingen mindre än Steven Soderbergh, med framgångsrika filmer som Syriana, Traffic och Oceans-triologin bakom sig.

Soderbergh gestaltar skickligt hur världen med viss skepsis tar emot nyheterna om att ännu ett nytt virus från asien sprider sig över världen på ett nästan dokumentärt sätt. Filmen tar sin början på dag två av utbrottet och fokuserar på Gwyneth Paltrows snörvlande karaktär som är den person som tar smittan till USA efter en resa till nämnd kontinent. Komplikationer följer naturligtvis väl på hemmaplan och hennes familj utsätts för oerhört hårda påfrestningar till följd av detta. Matt Damon gör rollen som hennes make, och visar återigen att han kan spela allt ifrån lugn hemmafar till Jason Bourne. När så utbrottet börjar sprida sig på allvar och amerikanska CDC får upp ögonen på det, sätter filmen igång på allvar.
Även om Cotagion aldrig blir en fartfylld film så är den spännande på samma sätt som en dokumentär kan vara spännande, man tycker det är intressant att se ett scenario spelas upp som man har svårt att föreställa sig i verkligheten, men som man inser lätt skulle kunna inträffa. Det är kittlande och skrämmande på samma gång.

Soderbergh dirigerar oss mellan de olika parallella historierna för att driva filmen framåt och för att vi ska få en uppfattning om hur viruset påverkar världens, och främst amerikanares liv; från de som står i frontlinjen för att bekämpa viruset till "average Joe's". De parallella historierna är både en styrka och en svaghet för filmen. Det är många kända skådespelare med i Contagion i större och mindre roller. Tyvärr känns några av dessa mindre roller aningen tveksamma, de skulle antingen ha utvecklats och getts mer tid, eller strukits helt från manuset. Som tur är finns dock starkare spår som bär upp filmen. Ett sådant är Laurence Fishburnes Cheever, chef för CDC. Genom honom får man följa utbrottets spridning "från insidan" av den amerikanska staten och deras åtgärder för att hitta ett vaccin. Laurence Fishburne gör sällan en dålig insats och Contagion är inget undantag. Faktum är att detta är en perfekt roll för Fishburne, hans lugn och pondus tar sig igenom filmduken och hans roll är den fasta punkt kring vilken historien snurrar. Även Kate Winslet gör en otypiskt avskalad och dyster roll som visar sig passa henne utmärkt. Hade gärna sett mer av henne.

Som helhet en intressant och spännande film som ger flera tankeställare. Förvänta er inte action i Contagion, för den finns knappt. Förvänta er dock gediget filmarbete, bra skådespelarinsatser och en skrämmande, men fascinerande historia som inte lämnar besökaren orörd.

Betyget blir (7/10).

Captain america

Jag hade starka reservationer emot denna film när den gick upp på biograferna. Det verkar som om filmbranschen inte kan få nog av seriehjältar och det får dem att dra fram den ena obskyra hjälten efter den andra för att få till en ny Batman eller Spiderman. Det senaste försöket är alltså Captain America, en hjälte som jag haft i stort sett noll kontakt med i min barndom. Som man kan ana genom namnet så är han förstås stor i USA. Det var också detta som gjorde mig avigt inställd till filmen. Hur kan en film om en hjälte som heter Captain America inte bli den svulstigaste, mest moralpredikande och patriotiska film du någonsin sett? Nej, precis...
Det blev alltså inte en biobesök den gången, men när den senare dök upp på dvd så passade jag på att se den en kväll då jag inte hade så mycket annat för mig.

Till stor del besannades givetvis mina fördomar, men det blev ändå inte så mycket att det skymde handlingen och fick en att vilja skrikvomera. Visst är den patriotisk. Visst är den svulstig och visst är den moralpredikande, men trots detta så var filmen inte helt utan charm. Actionsekvenserna är välgjorda, Chris Evans är väl lämpad för rollen som Captain America och Hugo Weaving är förstås alltid sevärd, speciellt som ond nazistisk skurk! Just att filmen utspelar sig under andra världskriget är något som får filmen att stå ut en aning från de andra filmerna i genren och ger en bra inramning till filmen som helhet. Det är även välkänt att nazister alltid är de bästa skurkarna, så även det ger pluspoäng! Till detta kommer många häftiga miljöer, en liten portion humor och några romantiska intressen. Som sammanfattning en ganska förutsägbar och banal film, men inte helt utan mysfaktor och med lättsam underhållning. Gillar du Spiderman eller X-men så kommer du nog gilla den här också.

Betyg: (5/10)