En kväll för inte länge sedan slog jag mig ner i soffan med mina sedvanliga film-accessoarer: kaffe och fikabröd. Filmen denna gång hette Haywire och var något jag sett fram emot under en längre tid. Uppenbart var att jag gradvis dragits med i den uppmärksamhet och förväntan som omgärdat filmen, främst från MMA-communityn. Detta var trots allt första gången en känd kvinnlig MMA-utövare fått äran att axla huvudrollen i en film med en respekterad regissör, en generös budget och en gäng med framstående skådespelare. Det var nog sant även om man tog bort "kvinnlig" ur föregående mening.
Nå väl. Filmen beskrevs av någon som en Bourne-film men med en kvinnlig huvudrollsinnehaverska. I mitt stilla sinne lät ju detta alldeles utmärkt. Jag uppskattade faktiskt filmen Salt med Angelina Jolie som lanserades på liknande sätt.
Inledningen var faktiskt ganska lovande. Man slängs in i filmen "mitt i" så att säga, för att sedan få bakgrunden förklarad för sig genom en lång tillbakablick. Det är nästan alltid effektfullt och fångar intresset i början av en film. Tyvärr kräver knepet också att man faktiskt har något mer att komma med än just detta. Haywire är inte en smart Bourne-lik film med en kvinnlig skådespelerska. Det är snarare Bourne-filmernas anti-tes. Det finns inget smart med denna film. Det finns inga karaktärer man känner för. Det finns inte ens en spännande historia. Det finns en snygg kvinnlig huvudrollsinnehaverska (som faktiskt klarar sig skapligt i sin debut), en tunn historia, papperstunna karaktärer och oklara motiv. Inte ens actionscenerna, som man kunnat förväntat skulle vara spektakulära och autentiska, levererar. De känns stela, orealistiska och inövade (inte på det bra sättet).
Denna film är ett strålande exempel på hur stora skådespelare sannerligen inte gör en stor film. Skippa denna och se om en Bourne-film istället. Eller om du letar efter en tuff kvinnlig hjältinna, se Salt eller Hanna.
Betyget blir bara godkänt (5.1/10).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar