Hamilton: I nationens intresse

Så har ytterligare en person lagts till listan av skådespelare som fått chansen att gestalta Jan Guillous Carl Hamilton. Denna gång är det Mikael Persbrandt som tar på sig rollen som Sveriges James Bond. Det är faktiskt underligt att han inte fått chansen tidigare, när man ser honom i rollen så känns han ganska självklar. Hans roll som Gunvald Larsson har ju redan visat att han kan spela hårding.

Det verkar vara en tradition att vid varje ny Hamiltonfilm byta ut den tidigare huvudrollsinnehavaren och ge en annan skådespelare chansen att göra sin tolkning. Det tror jag faktiskt mest har varit till seriens nackdel. I den här typen av filmer vill man bygga upp ett förhållande till karaktären och det gör man inte genom att byta huvudrollsinnehavare vid varje film. Istället skulle man ha satsat på kontinuitet på samma sätt som varit framgångsrikt i till exempel James Bond-filmerna och Bourne-trilogin. Jag vet inte vem som skött castingen för tidigare Hamiltonfilmer, men när man ens försöker använda Peter Haber i rollen så vet man att något är riktigt, riktigt fel. Faktiskt hade jag inte blivit speciellt förvånad om de försökt sätta Rolf Lassgård i rollen denna gång.

Nå väl, det går inte göra något historien, det är bara att blicka framåt, och denna gång kan man göra det med större tillförsikt än någonsin tidigare. Persbrandt är nämligen utmärkt för rollen. Äntligen verkar det som man funnit en Hamilton som man direkt kan tänka sig i flera uppföljare. Han har rätt balans av egenskaper för att gestalta någon som Carl Hamilton. Han är trovärdig som extrem våldsverkare, men samtidigt har han inte ett för råbarkat utseende eller kroppsspråk som reducerar honom till någons slags buse. Han är dessutom en så pass duktig skådespelare att han även klarar de mer känslosamma scenerna med bravur. Till detta kan läggas att han rör och för sig som en agent ska göra, smidigt och elegant. Hans blick ser skarp ut och han behåller sin kyla i de situationer han försätts i. Att det ibland skiner igenom mänskliga svagheter på ett annat sätt än i tidigare Hamiltonfilmer gör honom desto lättare att relatera till.

Så till själva filmen. Det återstår inte mycket i filmen från Guillious bok med samma namn, I nationens intresse. Sovjet har bytts ut mot ett modernt säkerhetsföretag i stil med amerikanska Blackwater, i filmen kallat Sectragon. Det var nog smart att göra så, sovjetiska ubåtskränkningar i vår skärgård känns inte längre så aktuellt. Däremot är de privata säkerhetsföretagen, deras härjningar i krigszoner, och bristen på kontroll över deras verksamhet, en högintressant fråga. I centrum av handlingen står svenska GPS-styrda artillerigranater. Hamilton är tidigt i filmen på uppdrag i en sådan där gammal sovjetstat som man aldrig kommer ihåg namnet på. Granater ska säljas till terrorister och Hamilton är där för att se till att sändningen spåras. Detta går emellertid inte som planerat och vapnen hamnar i orätta händer, vilket får oönskade effekter för Sverige. När en svensk man som jobbar för det företag som tillverkat granaterna blir tagen gisslan i ett land i Afrika, så hyr Sverige in Sectragon för att frita honom. Hamilton följer emellertid med som observatör som svar på ett krav från statsministern. Under uppdraget så inser Hamilton att Sectragon inte är att lita på och han finner sig plötsligt jagad av företagets legoknektar. Företaget är djupt involverat i det afrikanska landets pågående militära och politiska maktkamp och vill inte att det ska komma ut. Den svenske mannen som tagits gisslan och en avhoppare från företaget riskerar att sprida denna information och båda befinner sig i Sveriges förvar tack vare Hamiltons insatser. Det visar sig att Sectragon är villiga att ta till vilka metoder som helst för att få sin vilja igenom.

Handligen är tillräckligt bra för att intresset ska hållas uppe, tempot funkar också bra, men med några långsammare partier. Det är kul att se en svensk film som har ekonomiska resurser för att göra utlandsscener och actionscener rättvisa. Det är även glädjande att se utländska skådespelare i filmen som man faktiskt hört talas om tidigare, det är sällan fallet i svenska filmer. Att dessa pengar mest troligen kommer från Microsoft kan nog ingen missa, för det är en av filmens svagheter. Produktplaceringen är väldigt framträdande, snudd på löjlig i sin tydlighet. En annan svaghet är skådespelaren som gestaltar DG, hans undermåliga och anemiska insats blir extra tydlig när han ställs i samma rum som skådespelare som till exempel Persbrandt. Samma svaghet finns hos den kvinnliga kriminalare som figurerar i en sidohistoria, hon utreder Carl för ett mord. Hennes försök till att skådespela är närmast smärtsamma, och resulterar i att hon går omkring och ser dum och bortkommen ut hela filmen. Hela sidohistorien känns faktiskt ur fas med resten av filmen och borde ha fått mer tid eller strukits helt. Kan man förtränga dessa svagheter, och att skurkarna ibland mycket lägligt agerar som de typiska inkompetenta filmskurkar de inte borde vara, så får man en filmupplevelse som bjuder på de snyggaste och mest påkostade actionscenerna jag kan minnas från en svensk film. Man får också en fin prestation från Persbrandt, ett kameraarbete och slagsmålscener som helt tydligt tagit stort intryck från Bournefilmerna. Det kan man tycka mycket om, men som helhet gillar jag det. Nu är det bara att hoppas att Persbrandt får chansen att bryta förbannelsen med Hamiltonfilmerna och får göra en uppföljare.

Filmen får ett starkt betyg (7.1/10).