Det är inte ofta jag går på bio för att se en svensk komedi. Det händer nog högst ett par gånger per år, om ens så ofta. Jag förväntade mig inte att The Stig-Helmer Story skulle vara någon fantastisk upplevelse på en stor bioduk, det handlade mer om att filmen troligen markerar slutet på en lång rad av Stig-Helmer-filmer och att jag inte sett någon av de andra på bio. Mina förväntningar var inte speciellt högt ställda, de två filmerna är fortfarande de i särklass bästa i mitt tycke, med ett hedersomnämnande för SOS. De senare filmerna har inte varit lika roliga och hela konceptet har ärligt talat börjat kännas lite uttjatat. Denna den sista filmen, är en värdig avslutning på serien, men inget mer. Den svarar på en del frågor man haft från de andra filmerna kring Stig-Helmers barndom och bjuder här och där på en del roligheter, även om man kanske inte skrattar rakt ut över något i filmen.
Denna gång reser inte Ole och Stig-Helmer iväg någonstans på semester, istället får vi hålla oss i Stockholm och istället resa i tiden. Filmen är fylld av tillbakablickar och det fungerar bra, även om det inte är vad man är van från de tidigare filmerna. Miljöerna från Stig-Helmers barndom är välgjorda och känns äkta. Skådespeleriet är godkänt, med undantag i både positiv och negativ bemärkelse. Ole känns osedvanligt trött och levererar sina repliker med föga entusiasm eller eftertryck, medan skådespelaren som spelar den ungdomlige Stig-Helmer gör ett mycket bra jobb med att gestalta denne i sina unga år. Även Stig-Helmers romantiska intresse gör ett bra jobb, hon är rolig och livfull och ger lite krydda till filmen. Om du är en Stig-Helmer-fan, så gå för all del och se den, men förvänta dig inte filmer i samma kaliber som de två första Sällskapsresanfilmerna.
Betyget blir (5/10).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar