Huvudjägarna

Ingen kan väl påstå att jag har någon överdriven respekt för vårt norska broderfolks förmåga att producera film; eller något annat heller för den delen. Men ibland blir man positivt överraskad. Den första film som gjorde att jag lade märke till norsk filmkonst var Max manus, en krigsskildring där man får följa den norska motståndsrörelsens kamp mot de tyska ockupanterna. Den var gripande och spännande och med en produktionskvalitet som man sällan ser i nordisk film. Sedan den filmen har jag sett ytterligare ett par bra exempel på norsk film, vilken den senaste är den bioaktuella Huvudjägarna.

Huvudjägarna kretsar kring Roger Brown, en lysande "head hunter" med lille-manskomplex och som lever långt över sina tillgångar för att försäkra sig om att hans vackra och långa fru inte lämnar honom. För att kunna upprätthålla denna chimär tvingas han ge sig in i grumliga vatten för lite sidoinkomster. Hans liv tar emellertid snart en dramatisk vändning när han bestämmer sig för att "fånga" in en åtråvärd VD, Clas Greve, till ett företag Roger arbetar för. Greve visar sig dock vara något annat än Roger förväntat sig och Roger kämpar snart för sitt liv och för sin fru, när pusselbit efter pusselbit försvinner från hans rika och bekväma existens och han inte tycks kunna lita på någon. Ställd inför svårigheter får han en ny respekt för vad han faktiskt kan åstadkomma och vad som är viktigt i livet.

Det finns mycket positivt att säga om filmatiseringen av Jo Nesbøs bok Huvudjägarna. Det är en fartfylld, gastkramande, medryckande och intelligent thriller med tvära kast och oväntade händelseutvecklingar som håller tittaren fastkedjad vid duken och gissande om fortsättningen. Karaktärerna är genomtänkta och genomarbetade och i de flesta fall intressanta, om än inte alltid tilltalande. Speciellt utmärkande är Aksel Hennie som är helt lysande i sin huvudroll som Roger Brown. Det är fascinerande att inse hur man under filmens gång helt ändrar sin inställning till hans till en början motbjudande personlighet. Hans fru Diana, som spelas av Synnøve Macody Lund, gör också ett bra jobb i att förmedla den frustration hon känner inför Rogers vägran att på allvar överväga möjligheten att skaffa barn, och senare också den ånger hon känner efter ett stort och förhastat misstag. Rogers vän Ove är en annan karaktär som står ut och bidrar med lite "comic relief" i denna annars ganska allvarsamma historia. Det enda tveksamma kortet i leken är Nikolaj Coster-Waldaus karaktär Clas Greve, som känns outvecklad och i vilkens sinne man får alldeles för lite insyn, vilket är synd. Hans bakgrund är intressant, men utan en bättre fördjupning i denna kan han uppfattas som något endimensionell och det känns mer som om han slängts in som ögongodis.

Den en timme och trettioåtta minuter som filmen tilldelats är ganska lagom och tempot känns för det mesta väldisponerat med få partier där filmen tappar fart. Karaktärsuppbyggnaden är bra hanterad och lägger en solid grund för filmen att bygga vidare på när det börjar hända stora saker. Actionsekvenserna  är med nordiska mått mätt bra och med inslag av oväntade detaljer som förhöjer filmens sevärdhet.

Om man nu måste säga något negativt om denna film så finns det även här några punkter. En del saker känns för dåligt förklarade, till exempel skurkens motiv för att göra vad han faktiskt gör. Det är avhandlat mycket snabbt och nästan som en bisak, en detalj som jag känner borde ha ägnats större uppmärksamhet för att förklara hans sätt att agera. En annan sak som stör den perfekta harmonin är också tidigare nämnda skurks konstanta misslyckande med att åstadkomma det han så tydligt pekas ut på att vara expert på och hans till synes inkonsekventa och ambivalenta sätt att gå tillväga. Utan att avslöja för mycket så är skurken särskilt kompetent på att avlägsna människor från denna jord, men uppvisar i sitt hantverk flagrant slarv som den invigde direkt rynkar på näsan åt. Dessutom kunde denna karaktär utforskats mer i filmen, det hade gett mer liv åt helheten. Den sista punkten man kan anföra mot filmen är att den kräver en hel del av tittaren. Det är en ganska invecklad historia man får följa och man behöver vara alert som tittare för att förstå varför personerna i filmen handlar som de gör. Här känns det som att filmen kunnat vara något tydligare och därmed besparat tittaren onödigt huvudbry som därmed kunnat njuta än mer av en spännande thriller.

Som sammanfattning kan jag konstatera att det här är en av de bästa thrillers jag sett och en stor triumf för norsk filmindustri. Kan de fortsätta leverera filmer av denna kvalitet, så har de funnit en ny beundrare. Betyget blir förstås mycket bra (8.5/10).

Passa på att se den innan den slutar gå på bio.