Conan the barbarian

När jag såg den första Conan-filmen någon gång i början av nittiotalet så tyckte jag att det var en av de coolaste filmer jag någonsin sett. Den hade allt som jag gillade. Action, humor, äventyr, magi, vackra kvinnor, häftiga miljöer och onda skurkar. Dessutom var Arnold Schwarznegger vid tillfället den största actionhjälten i Hollywood. Det var inte konstigt att jag fastnade för filmen.
Den efterföljande filmen tyckte jag var var mer av ett matinéäventyr, med för mycket glättighet och för lite av det mörker och ondska som genomsyrade den första filmen, men trots det ett kul äventyr.

Conan the barbarian har genom åren fortsatt att ha en speciell plats i mitt filmhjärta. Nu och då när jag är på det humöret så ser jag den igen. Det var därför med stor glädje som jag läste om att en ny Conan-film var på gång. Jag valde att inte läsa mycket om den så att jag kunde bli överraskad när jag väl gick och såg den.
När den så dök upp på bio hade jag tyvärr inte tid att gå och se den direkt, utan fick vänta en vecka eller två. Till min stora förvåning hade filmen då slutat gå på biografen. Detta var förstås ett illavarslande tecken på att filmen kanske inte var något mästerverk. Trots detta ville jag se den och fick vända mig till internet för lite hjälp.
Det dröjde inte många minuter in i filmen innan jag insåg att detta nog inte skulle bli så njutbart som jag hoppats. Filmen skulle inte leva upp till den första filmens storhet. Det var till och med frågan om den skulle komma i närheten av uppföljaren. För varje ny krystad scen med ostig dialog, nottställda skådisar och en historia som inte drog in mig i filmen, så sjönk mitt mod. Ganska snart insåg jag att det här var riktigt, riktigt uselt. Jag har normalt sett inget emot en hjärndöd actionfilm, men Conan har för mig varit lite mer. Det fanns inget mer i den här filmen. Det var ett typexempel på hur Hollywood tar en etablerad karaktär och universum, kör det igenom någon slags Hollywoodifieringsmaskin och lägger till matrix-aktiga slagsmålsscener, spektakulära jakter, snygga men talanglösa skådisar utan karisma och onda skurkar som saknar allt vad trovärdighet heter; och detta oavsett vilken typ av film det är! Det blir ett generiskt hafsjobb, enbart inriktat på en yngre publik som bländas allt som rör sig och glittrar i filmen och missar att den egentligen är så banal och intetsägande att det borde vara straffbart. Man kan likna det vid att starkt krydda en utgången bit kött för att dölja hur det egentligen smakar. Det må kännas som kött i munnen, men snart gör din mage dig uppmärksam om att det här egentligen är sådant som brukar komma ut i andra änden.
På tal om dåliga skådisar. Jason Mamoa är ingen Arnold Schwarznegger. Arnold är ingen stor skådespelare, men han var åtminstone trovärdig i rollen som Conan. Jason Mamoa är det tyvärr inte. Han är helt fel i rollen som Conan och hans skådespelartalang otillräcklig för att på något vis kompensera för det. Till viss del kan hans bleka intryck skyllas på manuset som mer liknar en samling av orelaterade scener som råkar innehålla samma skådisar, men det är svårt att inte inse att han fått en roll som han inte kan bära upp när han desperat försöker se arg och tuff ut utan att lyckas.
Resterande skådisar gör heller inga stora insatser. Ron Pearlman ser oinspirerade ut, och vem kan lasta honom för det med så usel dialog som han tilldelas. Stephen Lang som spelar skurken, och som normalt brukar leverera, känns mest som en parodi på en ond skurk. Ofokuserad och utan dragningskraft.
Tempot är ett annat problem. Det är ryckigt och många scener känns bara som de är ditlagda för att få visa några snygga tjejer eller coola specialeffekter. 
Tyvärr är den här filmen ett riktigt bottennapp. Vill ni se en Conanfilm, så se originalet istället, ni kommer tacka mig.

Betyget blir (4/10).