Flickan som lekte med elden

Förväntningarna var naturligtvis stora hos många när del två av Stieg Larssons triologi hade premiär för några veckor
sedan. Själv var jag också entusiatisk tack vare att jag blivit positivt överraskad av den första filmen, men det drog ut
på tiden innan jag gick och såg den tack vare de varierade recensioner den fått. Den första filmen hade en stil som skiljde den från evighetsmaskinerna Beck och Wallander och hade dessutom en intressant story med intressanta karaktärer och fina skådespelarinsatser. Den andra filmen hade därför mycket att leva upp till i mina och många andras ögon.

Handling
Varför har jag ens med den här rubriken? Alla verkar ju ha läst böckerna i alla fall =) Nåväl, det har gått en tid sedan
den förra filmen och Lisbeth Salander återvänder till Sverige efter en tids vistelse utomlands. Bland det första hon gör är att besöka advokat Bjurman eftersom hon fått reda på att han tänker åka utomlands för att få sin "tatuering" borttagen, Hennes besök visar sig vara något som ska få stor betydelse för resten av skeendena i filmen.
Samtidigt väljer Millenium, tidningen där den andra huvudpersonen i filmen, Micke Blomkvist, arbetar, att samarbeta med ett par journalister som genomfört en kartläggning av trafficking i Sverige. Tanken är att de ska publicera resultatet i tidningen efter att ha konfronterat några av personerna som pekas ut i kartläggningen; varav många har höga positioner i samhället. När så de två journalisterna hittas mördade innan materialet publicerats, leder spåren oväntat till Lisbeth och hon blir tvungen att gå under jorden för att inte gripas av polisen. Micke tror dock inte på bevisen och är säker på att Lisbeth är oskyldig och försöker därför hjälpa henne, något som visar sig vara lättare sagt än gjort. Jakten är igång för att hitta de riktiga mördarna.

Reflektioner
Jag börjar med det dåliga. Det man märker ganska fort är att denna film är en "långsammare" film än den första, detta
behöver inte nödvändigtvis vara något dåligt, men i det här fallet känns det som man lätt hade kunnat skurit i innehållet
för ändamålet att göra filmen mindre flackande och därmed mer spännande. För just spänningen är något som filmen misslyckas med att bygga upp, storyn känns den här gången inte alls lika intressant som den i första filmen och sättet att lägga upp filmen inte lika genomtänkt och samlat. Inte en enda gång under filmen förrän på slutet kände jag "oj hur ska det gå för den eller den?" eller "vad kommer hända nu?". Detta misslyckande är grunden till varför filmen inte är lika bra som den första, men det finns andra saker som bidrar till att dra ner filmens helhetsintryck. Stereotypen av "dumma" poliser finns förstås närvarande och det börjar kännas väldigt tråkigt nu. Sedan har vi den kanske största missen i hela filmen. Varför i guds namn strök man inte alla delar som inkluderade Paulo Roberto? Slagsmålsscenen var något av det mest bisarra jag varit med om i filmväg, jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Hela scenen kändes oerhört malplacerad i sammanhanget och Paulo Roberto kommer aldrig att bli en Daniel Day Lewis eller ens en Peter Haber, hans brist på skådespelartalang är smärtsamt uppenbar och drar oundvikligen till sig uppmärksamhet likt en ful fläck på en annars fin kostym.
Men det fanns också sånt som var bra med filmen. Det man först slås av när man börjar titta på filmen är att den handlar mer om Lisbeth än om Micke, tvärtom från hur det var i den första filmen. I det stora hela så är detta något bra, eftersom Lisbeth som karaktär är klart mer intressant än den något anemiske Micke Blomkvist, även om jag mot mitten av filmen börjar bli lite less på hennes hopsnörpta mun och allmänt sura uppsyn. Dialogen är fortfarande relativt bra, något som skiljer den från många andra svenska kriminalfilmer där det ofta känns som om man kopierat dialogen från en amerikansk film och kört den genom google translate. Sådan dialog förekommer mycket sparsamt i denna film och det är ett stort plus, för det är normalt en av svensk films stora svagheter. Skådespelarinsatserna är också klart över genomsnittet för en svensk kriminalfilm, framförallt huvudpersonerna Noomi Rapace och Michael Nyqvist sköter sig bra, men även de mindre rollerna sköts på ett stabilt sätt (det givna undantaget är då förstås Paulo Roberto). Slutet är också bra, kanske den enda gång i filmen man faktiskt tycker det är lite spännande. Utan att avslöja för mycket för de få som inte läst böckerna så kan jag bara anmärka på att man gärna hade fått utforska vissa delar mer grundligt i filmens upplösning och gett det mer tid. Nu känns det hela överstökat lite för fort.

Betyg
Flickan som lekte med elden är inget mästerverk på något sätt, men det är inte heller en dålig film. Det är ett bra
alternativ för de som tröttnat på de klassiska svenska deckarna och den ger en känsla av kvalitet i produktionen och ett ganska unikt upplägg. Inte lika spännande som den första filmen i serien, men jag ger den ändå (5/10) och inte speciellt långt ifrån en sexa. De starkaste sidorna av filmen är dialogen, skådespelarinsatsen och fokuset på Lisbeth Salanders rollfigur; som till viss del får ersätta spänningsmomentet i filmen. Hur väl det fungerar får väl varje individ bedöma själv. De svagaste delarna är bristen på spänning genom den första- och mittendelen av filmen och det långsamma tempot.