Prince of persia: Sands of time

I början av nittiotalet kom jag för första gången i kontakt med Jordan Mechners pc-spel Prince of persia. Det var ett av de första plattformsspel som jag fick nöjet att prova på och ett av de första spel som jag verkligen fastnade för. De spännande miljöerna, den för sin tid eleganta grafiken, de pc-speaker baserade ljudeffekterna och det kluriga upplägget av spelet gjorde det till en fascinerande upplevelse. Ända sedan den tiden har jag haft ett gott öga till allt som använder sig av namnet Prince of persia. Även om jag inte utforskat alla uppföljare till de olika spelkonsolerna så har jag åtminstone slängt ett öga på dom och konstaterat att de inte är lika bra som originalet, men att det fortfarande är kul att det kommer ut nya spel baserade på det gamla originalspelet från 1989.

Nåväl, nog om detta, den här bloggen handlar ju trots allt om film. Jag visste redan från början att det skulle bli en utmaning för en regissör att fånga magin från originalspelet i en film. Det har gjorts liknande försök så många gånger att man tappat räkningen. Statistiken är dyster, jag skulle vilja påstå att så mycket som åttio procent av filmer som bygger på spel blir stora misslyckanden.
Tyvärr kunde jag inte ana hur mycket Disney valt att tappa konceptet på blod. De har gjort en film som främst verkar vara riktad mot tolvåringar med ADHD. Inte ett uns av den mystik som fanns i spelet, och till och med till viss del i uppföljarna, finns kvar i denna sörja. Det här är bara publikfrieri, häftiga specialeffekter för att dölja en haltande historia, stereotypa karaktärer utan djup, misslyckade försök till humor och felcastade skådespelare som inte ens verkar vilja vara där (Hej, Ben Kingsley). Jake Gyllenhals enda uppgift i filmen verkar vara att slänga med sitt hår, le med sitt colgateleende och se lite gulligt förvirrad ut ibland. Han som annars brukar vara en pålitlig skådespelare reduceras här till en muskelsvällande studsboll. Knappast hans fel, snarare en brist i manus, men det gör ont att se.
På tal om ointressanta karaktärer, så blev jag lätt chockad över Gemma Artertons fullständigt charmlösa och irriterande roll som prinsessan Tamina. Allvarligt, när såg man senaste en kvinnlig karaktär som var så hjälplös, anemisk och själlös? Indiana Jones och de fördömdas tempel känns som en bra gissning. Huvuddelen av filmen satt jag och önskade att hon skulle bli nedtrampad av kamel eller något annat som skulle få henne att försvinna ur bild.
Det enda förlåtande draget hos Prince of persia: Sands of time är en del fina miljöer och schyssta specialeffekter. Det kanske räcker för att roa barn, men inte mer. Det som är så synd är att jag känner att man kunnat göra en verkligt, verkligt bra film av materialet. En mörkare och mer seriös film i stil med Gladiator och Kingdom of heaven. Ett sånt slöseri.
Betyget blir (3,4/10). Är du över tolv år så lägg pengarna på något annat.