De flesta känner väl igen namnet på F. Scott Fitzgeralds klassiska roman, men kanske inte lika många har läst den. Jag hör själv till den skaran. Den skrevs redan 1925 och var ingen stor succé under författarens levnadsår, men blev med åren allt mer uppskattad, så pass att den till slut ingick i läroplanen i amerikanska skolor. Med andra ord är en perfekt bok att göra film av, då kännedomen bland den amerikanska befolkningen är stor.
Det första problemet man stöter på som entusiastisk filmregissör är förstås insikten om att man inte är först ut på banan. Flera försök att göra film av romanen har gjorts tidigare, med varierande framgång. Naturligtvis kräver en sådan bakgrundshistoria att man som regissör måste sticka ut en aning om man vill kunna skörda framgångar. Baz Luhrman gör detta både bra och dåligt.
Den store Gatsby är ett visuellt smörgåsbord, och man tar glatt för sig av vad som serveras. Jag vet inte varför jag finner 20-talet så fascinerande, är det kanske frisyrerna, kläderna, bilarna? Jag vet inte, men fascinerande är det, och filmen lyckas verkligen fånga in tidsåldern på ett härligt sätt (om det stämmer in på verkligheten låter jag vara osagt, jag var inte född då, men åtminstone föreställer jag mig 20-talet på detta vis). Alla de saker jag tidigare nämnde finns på plats och man känner verkligen att man är där. Även musiken höjer stämningen, om än det kommit kritik mot de "moderna" inslag som finns, men personligen har jag inget problem med musiken. Återigen, man måste sticka ut lite när man gör film av en bok med en sådan filmhistoria.
Skådespeleriet är en blandad kompott. Till filmens styrkor måste läggas
förstklassigt skådespeleri av framförallt DiCaprio, men även Joel
Edgerton. Tobey Maguires karaktär Nick finner jag emellertid mer som en
distraktion, ett anemiskt bihang på filmen som fungerar enbart som ett
sätt förstärka andra karaktärer, främst då Gatsby. Kanske är detta också
tanken, men i vissa scener finner man sig stilla undra varför han ens
är med i filmen. Carey Mulligans karaktär Daisy är också otillräckligt
utvecklad. Man får aldrig lära känna henne på djupet, vilket gör att man
finner Gatsbys fascination för henne svår att förstå.
De omgivande miljöerna är som sagt en av filmens stora styrkor, och tillsammans med en skickligt uppbyggd första halva; med många frågetecken som väcker ens nyfikenhet och sakta men säkert höjer upp Gatsby till en mystisk figur av stora mått, blir den första timmen snabbt till en njutning. Hade jag lämnat biografen vid detta tillfälle hade jag nog varit benägen att ge filmen en stark åtta. Tyvärr är det nästan en och en halv timma kvar av filmen. De förväntningar som byggs upp i första halvan infrias tyvärr aldrig, och filmen tycks röra sig mot ett klimax som aldrig riktigt vill infinna sig. Om detta beror på filmen eller historien i sig kan jag inte helt avgöra eftersom jag inte läst boken, men jag misstänker att det är filmproduktionen. Andra halva av filmen är helt enkelt för lång, historien tappar fart, karaktärer tycks ur fas med sig själva, och som tittare tappar man intresset.
Önskar jag kunde ge filmen ett högre betyg, men väger man samman helheten så får jag nöja mig med ett ge den (6/10).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar