För er som inte läste mitt tidigare inlägg om filmen så kommer här en snabbresumé av handlingen. Året är 1942 och svenska styrkor ligger i beredskap vid den norska gränsen. Två ivriga soldater tar sig en sen kväll olovandes över gränsen för att ta sig en titt på tysken. Tyvärr går saker och ting inte som beräknat och de blir tillfångatagna. Kvar på svenska sidan finns den ene soldatens bror, Aron Stenström, som är är löjtnant i svenska armén. När han får reda på att hans bror är saknad så ger han sig ut på ett osanktionerat räddningsuppdrag.
Det är med blandade känslor som jag lämnar biosalongen efter att ha sett Gränsen. Å ena sidan är historien mycket intressant och jag tycker att det är ett bra och modigt initiativ som förtjänar att hyllas, jag skulle gärna se många fler svenska filmer från denna tid. Å andra sidan kan jag inte bortse från de många problemen med filmen. Min förhoppning var att man kunde nå upp i samma höga kvalitet som våra nordiska grannländers senaste produktioner från samma tidsperiod. Tyvärr har Gränsen valt ett mer actionbetonat stuk än tidigare nämnda filmer och dessutom fallit ner i många av de klassiska fallgropar som svensk film så ofta faller ner i. Där finns den stolpiga dialogen, skådespelare som inte klarar av sina roller (Hej André Sjöberg), skådespelare som spelar över (Hej Johan Hedenberg), skådespelare som är fel i sina roller, logiska missar, halvsunkigt ljud, men framförallt ett för grötigt manus. Det sistnämnda gör att filmen tappar tempo och förvirrar och distraherar publiken. Istället för att ha väl definerade och logiska delmål i filmens handling blir det bara en gröt av små händelser som bara verkar ha slängts in för att öka spänningen i filmen, den ena mer osannolik än det andra. Det är som om allt som skulle kunna gå fel också gör det. Hela tiden. Det ska snavas över stubbar, det ska vrickas tår, någon ska få ett piano i huvudet... ja kanske inte, men ni förstår principen. Att huvudpersonen och de svenska soldaterna dessutom verkar ha genomfört grundutbildningen hos Disneyklubben gör inte saken bättre. Om detta speglar vår stridsberedskap 1942 så kan vi nog vara ytterst tacksamma över att tyskarna inte ens skickade en endaste bataljon av malajer år vårt håll. De hade troligen varit i Stockholm inom en vecka.
Tyvärr kan jag inte ge filmen ett högre betyg än 5/10. Filmen är inte usel, den lever helt enkelt inte upp till sin potential. Det här hade kunnat bliva en fenomenal film, nu blir den bara godkänd. Jag hoppas ändå att folk går och ser den här filmen så att det öppnar upp för liknande filmer i framtiden. För er som är intresserad av tidsperioden eller bara vill ha lite action (och inte är så noga med detaljerna) så funkar filmen trots allt skapligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar